2025-08-23
Det finns en skum känsla jag får när jag står framför en dåligt gjord abstrakt målning. Känslan kan bäst beskrivas som en sorts längtan. Jag vet inte riktigt om det är längtan för en bättre målning, längtan för att kunna måla själv eller längtan bort därifrån – antagligen en blandning av det och mycket mer. Dock funkar känslan som ett driv att försöka lista ut varför målningen provocerar mig och vad som gör mig så obekväm. Ibland är det något självklart, dålig användning av form eller färg som gör verket alldeles för rörigt, ibland är det något jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men nästan alltid tänker jag på det och nästan alltid lär jag mig något nytt.
Det finns ett begrepp som jag hörde för något år sedan:
Read high and low
Jag vet inte exakt vart detta citatet kommer från och jag vet inte heller om källan spelar någon större roll. Men just detta citatet har förändrat hur jag letar upp och konsumerar konst.
När jag tänker tillbaka på hur jag för några år sedan valde ut de böcker jag läste, filmer jag såg och den musik jag lyssnade på hade jag då gjort aktiva valet att inte läsa böcker för att de inte uppnår någon abstrakt nivå av “kvalité”. Hur denna kvalitén mättes och objektivt övervägdes innan jag ens öppnade första sidan är något jag nu inte riktigt kan förklara. Jag tror att det mesta grundade sig i min subjektiva uppfattning av den allmänna subjektiva uppfattningen av en bok. Enkelt sagt: “Jag har hört mycket bra om ‘1984’, det måste alltså vara värt att läsa” och därmed motsatsen: “Jag har inte hört något bra om ‘Tigerögat’, den kan inte vara värd min tid”.
Tigerögat är en riktigt nördig spionthriller där man märker att författarna (för de är två) verkligen bryr sig mer om hur realistiskt och coolt deras hacking/spion-scenario är än vad de bryr sig om att utveckla karaktärerna. För att vara tydlig, 1984 är en objektivt bättre bok en Tigerögat och jag tror inte någon, ens författarna själva, hade försökt argumentera annorlunda. Det underliga är att jag hade mycket mer kul när jag läste Tigerögat än vad ja haft med 1984.
Att läsa högt och lågt handlar för mig inte bara om att bokstavligen “läsa” – det gäller även filmer, musik och alla andra typer av konst. Dåliga filmer kan ofta vara de mest underhållande filmerna. Jag och mina vänner kollade klart på filmen “M3gan 2.0” för inte så länge sedan – en otroligt underhållande internationell spionthriller (jag tror det var genren den försökte fånga) som brister i karaktärer, logik (Kinas ambassadör mördas och det finns inga internationella konsekvenser?) och mycket annat en bra film bör ha. Men jag hade jättekul med “M3gan 2.0” och ångrar inte en enda minut.
Det finns ett ännu viktigare skäl att läsa högt och lågt. Att ta del av objektivt dålig konst är ett otroligt bra sätt att lära sig vad som gör konst bra. Min konstnärliga intuition (kanske är lite att ta i, men men) har märkbart förbättrats på grund av att jag även söker ut sämre konst. Jag har fått en mycket bättre uppfattning av vad exakt som skapar bra konst nu när jag vet vad som gör konst dåligt.
Sammanfattningsvis borde ni alla läsa dålig, bra och allt däremellan. Just nu håller jag på att läsa Twilight så jag kan fylla den bra delen av spektrumet :)
Och så konstnären
Konst är i sig en väldigt mänsklig upplevelse. När jag ser på ett verk någon valt presentera är det inte bara verket i sig jag måste ta itu med – utan även konstnären. Konstnären som valde att visa mig sitt verk är stolt över det, ingen tvekan om saken, vilket gör det än mer intressant när jag direkt ogillar konsten.